Uppladdningen

Vintern fördrev jag med att åka längdskidåkning och jag hade bestämt att springa halvmaran Göteborgsvarvet och planerat att genomföra En Svensk Klassiker. Idén att jag skulle cykla denna hoj, som jag inte ens suttit på, oväxlad men ljuv, under Vätternrundan kom från att jag gillar att utmana mig själv både fysiskt och mentalt. Efter en lunch med Calle Sjönell bestämdes det att jag skulle få ansvaret att sjösätta Team Okee Bike och dokumentera det hela.
Den vita smäckra vita damhojen som nyligen anlänt landet skulle börja säljas till säsongen så vi enades att det inte kunde finnas ett bättre tillfälle än detta att testköra bägge cyklarna. Vi var också på det klara med att det skulle bli en syn för gudar att båda cyklarna tränade inför och genomförde loppet och att det skulle väcka intresse på plats bland 16 000 andra cykelentusiaster. Team Okee Bikes var alltså en kvinnlig cyklist kort. Genom en gemensam bekant fick jag reda på att min medkombatant kunde finnas i Sofie Mörling Täbybo liksom jag och med liknande intressen samma envisa uppfinningsrikedom blev vi det perfekta teamet.

Vi bytte ut pedaler till sådana för cykelskor med clips och satte på barends och ringklocka. Annars var det varken mer eller mindre än det som alla som köper en Okeecykel får. Efter en fösta träningsrunda på Ekerölandet i Mälaren och till Täby stod det klart att vi kunde hålla bra tempo trots avsaknaden av växlar. Det var någonting magiskt med flytet i Okeecyklarna. Egentligen spelar orsaken ingen roll men det väckte ändå mitt förvånade gillande och glada överraskning att cyklarna gick så fort både i uppför –och nedförlut. Kanske hade det att göra med den speciella ramens unika konstruktion och materialsammansättning, som Calle så målande beskrivit. Eller så var det perfektion och harmoni mellan viktfördelning och kontruktion. Eller så var det som jag så säkert visste första gången jag såg den: den var gjord för mig. Detta var mitt Öde. När vi ändå är på temat så undrade jag lite senare den natten som en viss kroppsdel försökte sätta käppar i hjulen (..) på min Okeeplan. Den ökande magsmärta jag kände under kvällen avtog nämligen inte utan visade sig tvärtom vara en blindtarmsinflammation. Danderyds sjukhus gjorde processen kort och ett drygt dygn senare var jag på benen utan blindtarmen men med en revanschkänsla i bagaget. Detta stoppade mig från att träna och cykla på två veckor men jag följde Sofies täta rapprter om folk som stannat henne på stan och på hennes cykelturer i Stockholms omnejd för att prata om den speciella cykeln.


Loppet

Resan till Motala gick bra även om vi blev senare än väntat eftersom våra cyklande vänner hade problem med ett cykelställ. När vi så närmade oss Motala började utmaningen vi stod inför och nerverna göra sig påminnda hos en Sofie som väl ändå aldrig varit så laddad förut.
Efter att jag checkat in i den lägenhet jag skulle hyra de kommande två dagarna var det bara att bege sig med Sofie och de övriga cyklisterna till startfållan. Sofie gjorde några sista justeringar ned hjäp av de hjälpsamma funktionärerna och vi tog några bilder och de trampade mot startfållan med starttid 23.45 medan jag cyklade hem för att göra mina sista förberedelser och ”sova” i 45 ninuter.

Sällskapsresan-melodin på min alarmsignal på mobilen gav mig ett overkligt uppvaknande. Jag tryckte jag i mig en power breakfast och gjorde mig redo med Okeehjälm och Team Okee t-shirt. Jag startade som nummer 11707 kl 02.21 och det gick lugnt till en början genom ett, sånär som på några få nattsuddare, folktomt Motala. Nu gällde det att inte förhasta sig och hamna i ett för högt tempo när färden fortsatte söderut mot Gränna, Jönköping och sedan norrut mot Fagerhult, Hjo, Medevi och åter till Motala någon gång på eftermiddagen.

Det var kul och gick bra att snabbt komma in i känslan att ”ligga på rulle”. Ett sällsamt lugn spred sig i kroppen och fortplantades ut genom pedalerna och hjulen för varje meter jag tillryggalade som respons på hur bra det kändes på min Okee och vid tanken på den annalkande soluppgången och allt som låg framför mig.

Första gången jag såg Vättern tänkte jag förutom hur vackert det var att det också var långt till andara sidan. För att inte tala om från norr till söder.. Vid lunchen i Jönköping kl 06.22 (tydligen väldens största korvstånd) på Elmia-området hade jag fått sendrag vilket krävde omfattande streching och en extra paus. Något störd över den förlängda vilan men glad och tillfälligt mättad av korv, mjölk, bananer och saltgurka satte jag iväg igen straxt efter kl 07. Dessvärre hade Sofie råkat ut för punktering stratxt före Jönköping och tvingades vänta en dryg timme på en följebil för vidare transport till Jönkping innan hon kunde laga och trampade vidare. Nästa år tar vi inga funktionärers råd om att man kan hoppa över att ta med egna slagar så att laga punkterinar eftersom det finns så många följebilar.

Upp mot Hjo kändes det stundtals ganska långt mellan vätskedepåerna. Glada åskådare hurrade och gjorde vågen på sina ställen vilket var välkommen underhållning och sporrade mig. Sittandes på solstolar med fika och tidningen följde lolkalbefolkningen dessa tappra själars färd. Kl 09.32 parkerade jag cykeln bland alla hundratal andra i ett välordnat kaos i Hjo och intog lasagnen med stor aptit i gröngräset. Här träffade jag Sofie och några av hennes kompisar och medcyklister och vi höll sedan ihop ett tag innan vi åter höll oss till våra individuella tempon.

Den delen av Vätternrundan som går från den norra skärgården och söderut är backig och den tuffaste biten eftersom orken här brukar börja sina. Jag upplevdes istället en stark och lite märklig nytändning av att cykeln gick så bra uppför och nedför. I kombination med min revanschlust från Jönköping och tävlingsvilja drog jag ifrån och tog in på avsevärt snabbare och mer rutinerade cyklister. Jag låg på rulle under en längre tid med riktigt snabba förare och fick gillande blickar och tillrop från de som såg att jag cyklade oväxlat. Kl 14.22 lämnade jag Medevi och rullade, rullade, pinande, pinnade på tills jag rödägd av lycka och vinddrag gick i mål kl 15.07. Jag hade cyklat med en mededlhastigehet av 23,5 km/h. Omfattande efterföljande streching, mat och vätskepåfyllnad och massage senare intog jag en sista middag i Motala och sommande ovaggad ifrån kaffevattnet på spisen (6-timmarsregeln* är välbefogad!). Til Sveriges cykelelit säger jag att om jag är tillbaka på en Okee med tre växlar nästa år får ni se er om i backspegeln och till alla er som tittar på en Okeecykel vädjar jag till er att gå på era instinkter och köpa en, ni kommer inte ångrar er oavsett om ni vill vara vassast på stan ellre raca med eliten.

* Det rekommenderas starkt att sova minst 6 timmar efter gonomfört lopp innan det att man kör bil igen.

"We are a team of music producers & musicians, illustrators & graphic artists, film directors & editors, web designers & technicians, architects and designers, that are based in Paris, New York, Stockholm. We like to see our diversity as an inspiring and creative form to work in and a nice reason to meet new interesting people."

Okee glider runt och ser en aning cool ut (tycker han!)